Kurt Bäckström. Hoppet är vår vän Vulkan
Läroverk i nostalgiskt skimmer
I Kurt Bäckströms bok får läsaren följa sista läsåret mot studenten på latinlinjen vid Umeå läroverk i slutet av 1950-talet.
redaktionen@folkbladet.nu
Lena, Jonas, Peter, Barbro och Kerstin... Några ungdomar, abiturienter som termen var, som vi i Kurt Bäckströms bok ”Hoppet är vår vän” får följa sista läsåret mot studenten på latinlinjen vid Umeå läroverk i slutet av 1950-talet.
På lärarsidan har de sin motsvarighet i framför allt den Strindbergsfrälste lektorn Helge Söderkvist och adjunkten Monika Berger med ett knakande kärleksliv. Ungkarlen Söderkvists kärleksliv är obefintligt, men han hoppas i hemlighet på en annan kollega som en gång avvisat. Och nu tyvärr är verksam i Göteborg...
Hur pass fiktiva eller verkliga figurerna bakom dessa namn är kan jag inte bedöma, men någon förebild bör de ju ha haft.
Kurt Bäckström tog tydligen själv studenten vid samma lärosäte fast några år tidigare; sen har han varit lärare. Åtminstone en tidigare bok nämns i baksidestexten, förutom ett österrikiskt förtjänsttecken i guld.
Men här är det Umeå som gäller, en stad Umeåbor av äldre årgång nog gärna återkallar i ett lätt nostalgiskt skimmer.
Ett Umeå utan universitet – än så länge; det lobbas för fullt för att det ska bli ett. Ett Umeå där det fikas på Sandbergs, där det smusslas under disk med preventivmedel i Kopparkiosken, men där en ung flicka ändå blir ofrivilligt gravid efter en danskväll på Erikslund och ett Umeå där en gångviadukt över järnvägen ännu är genväg över till Haga.
Atmosfären och tidsandan är ”opolitisk”, det vill säga borgerlig. Tidningen heter VK förstås, ingen annan gäller sen Umebladet lagts ned. Nej, ett Folkblad i lärarrummet hade nog varit otänkbart...
Enda gången det bränner till gäller det typiskt nog högertrafikomläggningen. – Klokt hålla till höger, i alla lägen, låter det förnumstigt.
Tidsandan är bra markerad, med fotbollsbröderna Nordahl ”hemma” på besök, hänvisningar till aktuella böcker och allt.
Bli med barn utan att vara gift var en katastrof.
Särskilt strax inför en hägrande studentexamen. När unga Lena ändå blir det reageras det ändå förvånansvärt ”modernt” över hela linjen, från den överraskade barnafadern till föräldrar och lärare. Ja, kanske var det så, jag har bara svårt att tro det.
Språket i boken hade behövt en rejäl genomgång. Långa stycken påminner om skoluppsats snarare än mogen litteratur. Korrekturläsningen har det varit si och så med. Men det är driv i framställningen, jag rycks motvilligt med mer än jag trodde och vill verkligen se ”hur det ska gå”.
Tidsandan är bra markerad, med fotbollsbröderna Nordahl ”hemma” på besök, hänvisningar till aktuella böcker och allt.
Det är Kurt Bäckström värd godkänt för, kanske främst då av äldre läsare som uppskattar att påminnas om det Umeå som en gång var.
Titel: Hoppet är vår vän
Författare: Kurt Bäckström
Förlag: Vulkan
År 1956 tog Kurt Bäckström sin studentexamen vid Umeå läroverk och den eftertraktade vita mössan öppnade nästan omgående nya vägar för honom i livet. Bland annat tog den honom vidare till studier i Uppsala och till arbete som lärare vid Högskolan i Skövde. Kurt, som nu är åttiofem år gammal, har även efter pensionen fortsatt med en projektanställning vid Österrikes utbildnings-och kulturministerium, en naturlig fortsättning på hans jobb som ledare för Centrum för Österrikestudier i Skövde på nittio-talet.
I sin bok Hoppet är vår vän vill Kurt Bäckström nu skildra femtio-talets Umeå och livet runt stadens Läroverk, sett ur både elevernas och lärarnas perspektiv. Läsarna får möta både den förhoppningsfulle eleven Jonas som oroar för sina avgångsbetyg, den ambitiösa Lena som blir gravid med en man hon träffat som hastigast på en dans i Folkets Hus, och två av lärarna den gamle, trötte lektorn Söderqvist och hans unga kollega, Monika Berger, som upptäcker en avvikande sexuell läggning hos sig själv.
Kurt Bäckström skildrar ett Sverige som långsamt är på väg mot nya, friare tider när det gäller utomäktenskapliga förhållanden och sexuella avvikelser. Det gamla, stelt, konservativa synsättet är på väg bort, man dansar till jazzmusik i Folkparkerna och ungdomar umgås mer lättsamt, och mer intimt, än tidigare.
Lenas föräldrar kan därför acceptera hennes graviditet utan att ge upp ett ramaskri och förskjuta henne för all framtid, Jonas kan ha tre flickvänner på gång samtidigt, utan att avge några löften och Monika Bergers lesbiska läggning orsakar henne huvudbry och oro, men inte så mycket mer. Man är på väg mot det sexuellt lössläppta sextio-talet och ungdomarna vädrar en betydligt friare livsluft.
Hoppet är vår vän är en i sig sympatisk skildring av en tidsperiod, då Sverige levde i ett aldrig sinande hopp om en bättre framtid, mer eller mindre befriat från klasskillnader och sexuellt hyckleri. Romanen innehåller också många intressanta och roande tidsmarkörer, men tyvärr finns det en del brister i persongestaltning och dialog som gör att man alltför lätt tappar intresset för huvudfigurerna, som ibland framstår som träiga och ganska känslolösa. Lenas graviditet är ett exempel på detta; reaktionerna från både henne och föräldrarna framstår som alltför lama för att verka trovärdiga, även inom ramen för en ny syn på sexualitet, och det gör även Lenas sätt att reagera på sin lärare Monikas sexuella trakasserier.
I det stora hela är det här en sympatisk, men lite för blek skildring av en svunnen tidsperiod som hade varit betjänt av lite mer blodfulla, levande karaktärer och mer uttrycksfulla och känsloladdade dialoger.
Läroverk i nostalgiskt skimmer
Publicerad idag kl. 10:41
AnnaKarin Drugge
Mimerskolan, numer hotell, men på 50-talet Umeås läroverk.
I Kurt Bäckströms bok får läsaren följa sista läsåret mot studenten på latinlinjen vid Umeå läroverk i slutet av 1950-talet.
Annons
redaktionen@folkbladet.nu
Lena, Jonas, Peter, Barbro och Kerstin... Några ungdomar, abiturienter som termen var, som vi i Kurt Bäckströms bok ”Hoppet är vår vän” får följa sista läsåret mot studenten på latinlinjen vid Umeå läroverk i slutet av 1950-talet.
På lärarsidan har de sin motsvarighet i framför allt den Strindbergsfrälste lektorn Helge Söderkvist och adjunkten Monika Berger med ett knakande kärleksliv. Ungkarlen Söderkvists kärleksliv är obefintligt, men han hoppas i hemlighet på en annan kollega som en gång avvisat. Och nu tyvärr är verksam i Göteborg...
Hur pass fiktiva eller verkliga figurerna bakom dessa namn är kan jag inte bedöma, men någon förebild bör de ju ha haft.
BOK
Kurt Bäckström
Hoppet är vår vän
Vulkan
Kurt Bäckström tog tydligen själv studenten vid samma lärosäte fast några år tidigare; sen har han varit lärare. Åtminstone en tidigare bok nämns i baksidestexten, förutom ett österrikiskt förtjänsttecken i guld.
Men här är det Umeå som gäller, en stad Umeåbor av äldre årgång nog gärna återkallar i ett lätt nostalgiskt skimmer.
Ett Umeå utan universitet – än så länge; det lobbas för fullt för att det ska bli ett. Ett Umeå där det fikas på Sandbergs, där det smusslas under disk med preventivmedel i Kopparkiosken, men där en ung flicka ändå blir ofrivilligt gravid efter en danskväll på Erikslund och ett Umeå där en gångviadukt över järnvägen ännu är genväg över till Haga.
Atmosfären och tidsandan är ”opolitisk”, det vill säga borgerlig. Tidningen heter VK förstås, ingen annan gäller sen Umebladet lagts ned. Nej, ett Folkblad i lärarrummet hade nog varit otänkbart...
Enda gången det bränner till gäller det typiskt nog högertrafikomläggningen. – Klokt hålla till höger, i alla lägen, låter det förnumstigt.
Tidsandan är bra markerad, med fotbollsbröderna Nordahl ”hemma” på besök, hänvisningar till aktuella böcker och allt.
Bli med barn utan att vara gift var en katastrof.
Särskilt strax inför en hägrande studentexamen. När unga Lena ändå blir det reageras det ändå förvånansvärt ”modernt” över hela linjen, från den överraskade barnafadern till föräldrar och lärare. Ja, kanske var det så, jag har bara svårt att tro det.
Språket i boken hade behövt en rejäl genomgång. Långa stycken påminner om skoluppsats snarare än mogen litteratur. Korrekturläsningen har det varit si och så med. Men det är driv i framställningen, jag rycks motvilligt med mer än jag trodde och vill verkligen se ”hur det ska gå”.
Tidsandan är bra markerad, med fotbollsbröderna Nordahl ”hemma” på besök, hänvisningar till aktuella böcker och allt.
Det är Kurt Bäckström värd godkänt för, kanske främst då av äldre läsare som uppskattar att påminnas om det Umeå som en gång var.
Förord
Från Holmön till Wien har Kurt Bäckström valt att kalla sin slanka memoarbok. Fast memoarer är sannolikt en alltför pretentiös term som han själv skulle värja sig inför. Välmatade volymer är annars legio i denna genre, där inte mycket i den självbiograferades upplevelser och gärningar brukar vara för småttigt att stillatigande gås förbi.
En sympatisk motvilja mot alltför stora ord och en rädsla att slå sig för bröstet utmärker den blygsamme författaren. Han gör ändå ingen hemlighet av sina värderingar och åsikter, som ofta effektivt förvandlas till slagkraftig klokskap genom att kläs i kortfattade norrländska lakonismer eller mild ironi.
I vår tid när skolan är i kris tillhör de pedagogiska institutionerna de snabbast växande vid våra högskolor. Men kanske var allt inte sämre förr? När Kurt 1941 började skolan fanns det två klasser bestående av sammanlagt fem elever i klassrummet. I retrospektiv konstaterar han: ”Katederundervisning ställdes här på sin spets, grupparbeten och egna initiativ uppmuntrades inte. I undervisningen saknades tekniska hjälpmedel. Om detta var enbart av ondo kan diskuteras.”
I boken ges underbara snabbporträtt av lärare, framför allt av goda men också av mindre goda, som författaren mött. Mest minns man kanske den beundrade fru Lohmander: Hon var ”en helt igenom perfekt pedagog. Hon lärde ut så att vi förstod och hon brydde sig om oss, det kände vi ut i minsta tonårsfinne.” Hans kommentar är karakteristisk om än kanske inte alltför uppmuntrande för vårt lands alla lärarutbildare: ”Ingen lärarhögskola i världen kan lära ut dessa förmågor till lärarkandidater. De är medskickade.”
Författaren skildrar levande sin bildnings- och utbildningsresa, alltifrån den lilla Holmön utanför Umeå med dess 250 invånare till det forna österrikisk-ungerska kejsardömets i dag överstora huvudstad Wien. Den isolerade lilla ön förskonades inte under krigsåren. Små båtar med finländska barn på flykt och i luften dundrande flygplan med hotfulla hakkors på vingarna var inte ovanliga. Kanske var det just denna insulära uppväxt som stimulerade hans längtan efter vidare vyer och den stora världen. Och kanske var det också de finska barnens obegripliga tungomål som väckte den lille Kurt till insikt om hur viktigt, ibland livsviktigt, det är att lära sig språk?
Boken lyser av berättigad lokalpatriotisk stolthet över bygdens stora döttrar och söner: fotbollsspelaren Gunnar Nordahl, skidåkarna Arthur Häggblad och Assar Rönnlund, politikern Anita Gradin och författaren Stieg Larsson; alla dessa för övrigt i likhet med Kurt Bäckström med en fot stadigt i hembygdens mylla, den andra placerad någonstans i den stora världen. Kanske betingar motpolerna lokalpatriot och internationalist varandra eller är de helt enkelt två sidor av samma sak?
Bland alla andra svenska och utländska storheter som blixtrar förbi på bokens rader kan nämnas: Sven Jerring, Wilhelm Peterson-Berger, Arne Domnérus, Gustaf VI Adolf, prinsessan Sibylla, Edvard Munch, Bruno Kreisky, Torsten Nilsson, Olof Palme, Harry Schein, Birgit Nilsson, Herbert von Karajan och Björn Borg. Några av dessa har Kurt Bäckström mött, andra inte; uppräkningen i sig säger mycket om bredden i hans intressen.
Han har också vid sidan av sina pedagogiska och administrativa insatser varit en pennans man. Därför känns det rätt att boken nu tryfferas med insprängda miniatyressäer om bland andra Strindberg, Frida Uhl, Stalin och Hitler.
Kurt Bäckström var den förste i sin släkt som avlade studentexamen. Efter åren i den lilla B-skolan på Holmön samt folkskola och läroverk i Umeå följde akademiska studier i Uppsala och lärarhögskola. Därpå arbetade författaren drygt två decennier som högstadielärare i Skövde, undervisade i tyska och historia vid Komvux, var gästlärare i Norge och, vilket kom att bli avgörande, gästlärare i Österrike.
1991 grundades så vid den tämligen nya högskolan i Skövde Centrum för Österrikestudier, där Kurt Bäckström kom att bli en idérik, entusiastisk och drivande ledare, som fick saker att hända. Samma år inleddes utgivningen av tidskriften Ausblicke. Vid samma lärosäte bildades senare ett Centrum för Mexikostudier – med det framgångsrika österrikiska centret som förebild.
Bland alla intressanta idéer som genomfördes vid Bäckströms centrum kan nämnas projekt med österrikiska och svenska ungdomsmusiker, program med jazz och samisk musik samt lärar- och skolledarfortbildning.
Själv minns jag med glädje den vällyckade internationella konferensen Strindberg and Expressionism i Linz 1997, där Bäckströms vitala centrum var initiativtagare. Den store svenske diktaren vistades åren 1893−96 i olika perioder i de små österrikiska byarna Saxen och Klam, ibland med, ibland utan, sin andra hustru österrikiskan Frida Uhl. Här föddes också deras dotter Kerstin.
I Saxen finns nu det enda Strindbergsmuseet utanför Sveriges gränser. En del av förtjänsten har Kurt Bäckström och hans Centrum för Österrikestudier. Jag hade förmånen att vara med vid invigningen av museet. Särskilt minns jag kanske hur rörande och högtidligt det kändes när den katolske prästen i full mässkrud stänkte heligt vigvatten på museets port.
Tanken svindlar vidare vid uppgiften att den lilla nystartade högskolan i Skövde inom kort kom att inneha det största biblioteket med österrikisk litteratur i norra Europa.
Författaren uppehåller sig faktiskt överraskande nästan mer vid egna tillkortakommanden än vid de uppenbara insatser han gjort som skol- och universitetsman. ”Mitt betyg i gymnasiet var rättvist lågt, det har jag själv konstaterat när jag läst om mina uppsatser”, kan det i det ena ögonblicket heta. I det andra berättar han att han på grund av för dåliga studentbetyg inte kom in på Umeå folkskoleseminarium. I det senare fallet tröstar han dock sig själv: ”Men jag var i gott sällskap, några år tidigare hade den inte helt okände Per Olov Enquist också blivit nobbad.”
Inte heller skulle många som på sommarlovet arbetat i det manligt sägenomspunna flottaryrket välja att avdramatiserande kalla det för ”timmeravskiljare”.
Bäckström summerar själv resultatet av de insatser han gjort: språkens och kulturens betydelse är mindre i dag, och såväl Centrum för Österrikestudier som dess mexikanska systerorganisation är nedlagda; det praktfulla österrikiska biblioteket slutligen står nu i en undanskymd källare.
Detta konstaterande gör han med en beundransvärd avsaknad av bitterhet. Dels konstaterar han att insatserna redan avsatt betydande resultat, dels pareras risken för bitterhet både av ett ovanligt mått av självkritik och av den tillsynes konstitutiva och smittande livsglädje som finns närvarande på snart sagt var rad i denna bok.
På samma sätt som den lilla ön samsas med den stora världen förenas livsbejakande hos Kurt Bäckström intresse för boken, klassrummet, kontoret och biblioteket med tuffa men ärliga uppgörelser på fotbolls- och handbollsplanen, muntra turer på dansbanan och välklingande körsång. Men även här är han ordkargt självkritisk: ”Mina egna framgångar i fotboll var mycket begränsade.” Å andra sidan kan han glädja sig både över en namnkunnig lagkamrat som författaren P. O. Enquist och en lika berömd motspelare som filmregissören Kjell Grede.
Den anspråkslöse Kurt Bäckström nämner inte att han av den österrikiska staten förlänats Das goldene Ehrenzeichen für Verdienste um die Republik Österreich. Man skulle avslutningsvis önska att han också av vårt eget land eller dess högskolor gavs en lika omisskännlig ärebetygelse för de insatser han under ett långt yrkesliv gjort för skola, universitet, bildning och utbildning.
Björn Meidal
Professor emeritus i litteraturvetenskap, Uppsala universitet, ordförande i Strindbergssällskapet 1996−2008